Kanske är det märkligt att inleda något så härligt som ett frieri med tråkigheter, men ni känner mig, jag gillar inte att försköna saker och ting! Jag och David lämnar de kanske tuffaste av 1,5 åren i vår relation bakom oss. Jag kan intyga att det inte är en dröm för relationen att starta eget företag och jobba ihjäl sig, samtidigt som man har skitlite pengar och totalrenoverar en lägenhet i TVÅ år (och bor i skiten). Hur som helst. Efter många om och men. I höstas bestämde vi oss för att vinna eller försvinna. Pratade om och redde i saker. Kom fram till att vi ville vinna. Vinna över allt som har fått oss ur balans, beslutsamma om att en att det finns så sjukt mycket mer som är bra än dåligt med oss. Sådant som gör att det är värt att satsa järnet innan man försvinner som en duo. Under samma period har jag pratat med en psykolog. Jag har tagit tag i saker jag länge och väl velat komma till klarhet med gällande mig själv och den rädsla jag känner inför saker som handlar om "resten av livet". Det enda ledde till det andra och jag bestämde mig för att våga utmana min största rädsla i livet: Att våga satsa på att vara med han som får mig att våga ta vara på varenda del av livet han som ser till att jag alltid vågar vara jag, som stöttar, peppar och är totalt okomplicerad. Jag har inte berättat om mina planer för en endaste själ. Jo den där Anja Forsnor fick beskedet över en fredagslunch på Riche i januari. Jag kunde inte hålla mig. Med ens jag hade sagt det högt visste jag att det här var på riktigt. Det var dags att fixa ringar och börja planera momentum frieri. Jag bokade tid i ateljén hos min absoluta favorit smyckesdesigner Mumbai Stockholm. (Bestämde för länge sen att: "om jag någonsin ska gifta mig" så ska min ring vara därifrån, utöver det var jag helt hundra på att jag ville ha en grön sten.) Sagt och gjort, ett snabbt ring-beslut senare en snöig dag i februari och jag var mer nervös, förväntansfull och otålig än någonsin, på att få vara i den där stunden det händer. Utöver det vet jag på riktigt inte hur många gånger jag sa: "alltså det här är sååå sjukt, det här är sååå sjukt. Ska jag bli någons fru? Det trodde jag ALDRIG:" Proffshjälp och omhändertagande på Mumbai Ateljé. [gallery columns="2" size="full" ids="17885,17887"] Dessa bilder är fortfarande lite svindlande. Vet inte hur många gånger jag tittade på denna bilden i mobilen. OCH! Var livrädd för att David skulle se. När jag berättade om det för honom sa han att han ALDRIG hade trott att den skulle vara till mig och vårt frieri om han hade sett den. Den här bilden är bara för att jag vill minnas exakt hur det var den där dagen. Här spratt det liksom i kroppen. Känslan av att veta något som ingen annan vet.