"Friar du till mig nu?" "Är det inte jag som ska göra det här?" "Vad gör vi nu då?" "Alltså förstår du hur vacker du kommer att vara?" "Jag är livrädd nu!" Ni som lyssnade på förra veckans poddavsnitt vet exakt vad jag pratar om. För er andra. Här kommer del två i mitt frieri. Jag hade inte bestämt exakt när själva frieriet skulle gå av stapeln. Jag visste att det fanns en kommande årsdag, jag visste att vi inom kort skulle åka på semester. Utöver det så vet jag att när saker och ting känns för klyschigt får jag panik, något både en årsdag och en resa på tu man hand kan frambringa. Med andra ord, någonstans fanns även; hemma i sängen, med som en back up variant. Men ja, så var vi på utflykt. Vi hade gått långpromenad och kort och gott vi hade en väldigt härlig dag. När restaurangen vi skulle käka finlunch på, sa att de inte hade öppnat köket för säsongen men erbjöd sig att göra ostmackor åt oss, då kände jag att det nog trots allt var dagen D. Så lättsamt och mysigt. Rätt som det var så började jag ändå överanalyser allt. Börjar tänka att det där med klyschor kanske inte är så tokigt. Börjar fundera över om man verkligen kan vara i Västergötland och fria? På vår-vintern? Det borde kanske vara mer storslaget än så!? Men så samlar jag mitt förnuft och mina nerver. Bestämmer mig för att det ska vara exakt så, på våren i Västergötland iförda träningskläder. Vi är påväg mot bilen men jag säger till David att vi borde gå runt restaurangen för att se om det är lä där. När vi kommer runt hörnet då vet jag helt hundra. Ni vet hur det är när hjärtat slår så hårt i bröstet att kroppen säger till före sinnet att det är nu det händer!? Exakt så. Jag tittar på David. Han tittar på mig och frågar varför jag tittar så konstigt på honom. Då börjar jag nervös-skratta alldeles hysteriskt. Han dyker ner i telefonen och tror att jag har lagt upp något taskigt på Instagram. När han lägger bort telefonen och inser att det inte är så. DÅ! Då förstår han att något annat är på gång. Jag säger: "Kommer du ihåg för länge sen, vad du svarade mig när jag sa att jag är rädd för allt som är resten av livet!?" Han svarar: "Ja..." Jag fortsätter: "Du sa att det enda man kan veta är hur man känner just nu." (Hans min. Hans min är obetalbar.) Jag: "Så därför tänkte jag kolla om du vill testa det med mig och om du vill ta på dig den här." Han är så allvarlig, chockad och ja, kanske lite rörd. D: "Friar du till mig nu?" Jag: Japp. D: "Är det inte jag som ska göra det här?" Jag: "Nä jag tror inte det. Tror att det blir bättre såhär." D: "Vad gör vi nu då, ska vi gifta oss?" Jag: "Jag vet inte, tar på oss ringarna tror jag och ja det ska vi, lite det som var planen." Haha D: "Alltså förstår du hur vacker du kommer att vara?" Jag: "Japp!" D: "Jag är livrädd nu!" Jag: "Det är inte jag, men jag har varit och jag kommer att bli." Och så vips, där och då hade jag utmanat min största rädsla i livet. Vågat chansa på det där med "Resten av livet". Friat utan klyschor på knän med välkända fraser. Friat precis på mitt alldeles egna sätt. Ja men typ så. Jaha ni mina vänner. Här går han, inte ont om vad som kommer att hända runt hörnet typ 5 minuter senare. Varför kollar du så konstigt på mig?! Har du lagt upp något taskigt på Instagram!? Sitter och letar efter telefonen och jag tänker: Han skulle bara veta vad som snart ska ske. Hahaha På riktigt typ 2 minuter innan det händer. Ja men kanske 10 minuter efter. Alltså det här är en så overklig känsla! Rädda och glad på samma gång. I bilen på väg tillbaka började vi fantisera om bröllop. Jag längtar ihjäl mig!