Min syster som är 10 år äldre frågade mig hur jag hade haft det i skolan. Jag gick på lågstadiet. Jag tog ett djupt andetag och började gråta, sa att jag kände mig så ensam. Jag minns att jag ofta kände mig ensam, lite som en pusselbit utan plats. Kände mig konstig för att jag föredrog mönstrade kläder i dova färger framför rosa. Fotboll med grabbarna framför hopprep på rasterna. Ful för att jag var först att klippa av mig långa lockar och skaffa page. Kände mig vare sig söt eller tillräckligt tuff för att passa in. Hade inte svar på tal. Kände mig töntig. Jag föredrog att vara i skogen, cykla långa sträckor, åka längdskidor före att leka med dockor, det som sen, när vi blev lite äldre, ersattes av att skvallra om killar och prata namn på våra framtida barn. Älskade att skriva, tänkte som en liten tant, kände mig lillgammal, gillade inte det. Skämdes för min handstil. Älskade all mat, sådär så att det diskuterades hur "duktigt jag åt/hon äter allt" föräldrar emellan, tyckte att det var pinsamt. Kompisar som sa USCH vad äckligt, äter du det?! Jag bestämde mig för att till viss del lära mig jargongern mina kompisar hade sinsemellan. Lärde mig att hitta svar på tal. Märkte att många tjejer började klippa av sig sina långa hår. Jag gav mig fan på att jag skulle lära mig att skriva snyggt. Bestämde mig för att skogen var min hemliga tillflyktsort där jag kunde vara helt och hållet mig själv. Insåg att jag hade fördel av att gilla att cykla och spela fotboll, det gjorde mig stark, jag var typ ensam tjej om att ha MVG i idrott. Kaxade till mig så att jag kände att jag passade ihop med dem som jag idag kallar mina barndomsvänner. På högstadiet fick jag reda på att grabbarna i nian tyckte att jag var snygg. JAG?! Jag fattade inget. Det var även då jag utökade mitt kompisgäng från 3 vapendragare av barndomsvänner, till några få ytterligare. När jag flyttade från Ulricehamn öppnades en ny värld, det fanns ingen hejd på hur många härliga kompisar jag lärde känna. Känslan då: Jag "går hem/duger" precis som den jag är. Idag tänker jag att det är just det som jag hatade hos mig själv som liten, det jag såg som svagheter, som gjort mig till det jag är. Det har lärt mig att vara lyhörd, lyssna och känna in min omgivning. Bidragit till att jag sällan hamnar ur balans i tuffa situationer. Gör att jag har båda fötterna stadigt på jorden. Jag gör min grej, har min stil. Mitt lillgamla sätt att skriva har tagit mig hit till bloggen på ELLE. Min aptit har gjort mig till en såndär finsmakare som kan och älskar allt med mat. Stolt över vem jag är, vad jag har åstadkommit. Känner mig trygg. Oavsett om vi är stora eller små, är jag övertygad om att det vi själva ser som svagheter, likväl kan vara styrkor felsorterade i vår skalle, av oss själva. Att i varje del av den vi är så finns det något som tilltalar. Öppet sinne, mindre självrateri. Ok?